Cherry dissar

Hur muntrar man upp ett uttråkat körsbär?

Jo man tar emot ett telefonsamtal från en Uppsalakompis som beklagar sig över senaste utgången på Uppsalas motsvarighet till Sturecompagniet, Birger Jarl. Det hörs ju på namnet att det försöker vara Sthlm. Glassigt och schtekigt. Hmmpf. As if. Inte för att Sture inte är exakt som BJ men det är en annan femma.

Det lyckas faktiskt mest med att vara en enda köttmarknad med dyngraka idioter med storstadskomplex. Samma gamla personer som fastnat i Uppsala som lämnar staden, högst för att åka på semester, som gnäller på småstadsmentaliteten men aldrig skulle ta sig för att göra något annat än det de alltid gjort. Kröka ned sig på BJ, the it-place varje lördag...

Att jag spyr galla över stället beror inte på att jag inte får den uppmärksamheten jag tycker jag förtjänar på ett ställe som BJ. Nej nej. På BJ kan alla få till det.

Jag blir först glad att jag inte var där och inte sätter min fot där någonsin mer. Det har haft sina glansdagar, ungefär 2004 då de visade Eric Prytz Call on me på storbild. Typ. Sen tackar jag mig själv för att jag inte hamnade där bland fishermanshots och vevdansen av en slump då omdömet sviktar och inte har gjort det på ett bra tag. And it is so not gonna happen ever again.

När personen sedan vidareutvecklar vilka som klängde på vilka, vilka som försökte schteka och vilka som var patetiska som få, då mår jag bra. Bra över att slippa ta del av det där på något sätt. Att jag valt bort stället där tiden står stilla. Det enda som förändras är killarnas hårfästen och tjejernas spritplufsighet.

Och det är inte till det bättre.