Mitt BMI är för högt.

Det kom jag på nu. En vecka innan jag ska ligga på Playa Falsterbo. Och fröken Von Sydow kör minsann också hälsovecka och Herr Karlaplan med. Inte för att jag vill gå ner, bara punktbanta mina nu för tillfället inte så synliga magmuskler. Tjejer ska ju inte ha sexpack men vara, ordet som jag älskar att hata, tighta.

Jag kom också på att sommaren 2002, som spenderades i Nice då jag och Johanna jobbade som värdinnor och bodde på ett-stjärnigt-hotell, då 2002 var jag smal och snygg.

Dieten morötter+baguetter+ rätt mycket vin i kombination med att ligga stilla på stranden fungerade och jag kom hem med min matchvikt och med skysst bränna.

Nu sitter jag här och knaprar morötter. Det har den effekten att man blir ännu hungrigare. Morötter är dock bra för mörkerseendet.

Nu saknar jag min digitala våg. När jag köpte den var jag riktigt spritplufsig efter för mycket festande på Stockholms nation. Jag går då till Ica Maxi och inhandlar äpplen och morötter och en digital våg. Givetvis hamnar jag då bakom två, eeeh lite större storhandlare i kön. Blickarnas krig startade.
De hade handlat hela butikens utbud av transfetter och junk och lagt i sin vagn. Sega var de också så jag suckade lite. Tjejen tittade på mig med en blick på vågen, äpplena och morötterna och jag läste hennes tankar. Chilla ditt lilla ätstörningsmongo.

Jag tittade föraktfullt tillbaka och var nöjd med mitt BMI. Sen gick jag med raska steg till en annan kassa och kände mig som en segrare. Ungefär samma känsla uppstår när man ser Lyxfällan, Nannyjouren och Du är vad du äter. Att du känner dig lite bättre och lite smartare.

Det är inte helt p.k att erkänna det men våra egon gör faktiskt att alla vill vara bättre än någon annan väldigt ofta. Det är det där med bekräftelse, den ständiga orsaken till att man ofta beter sig väldigt konstigt.

Soundtrack: Material Girl Madonna