Tysta självutlämnande tankar om kärlek.

Rösten är ännu inte helt återställd. Funderar på varför så många singlar är så cyniska?
Ibland känns det som att The Game, skriven av Neil Strauss faktiskt pågår. Att man hela tiden jagar något som inte finns. Att killar spelar högt medan tjejer försöker påverka spelet med att bli manipulerande. Jag tycker det är så intressant.

Att man tänker pax att inte bli sårad så jag beter mig hellre själv som en idiot. Eller så accepterar man något man egentligen skulle må bättre utan, i brist på annat. Eller så sysslar man med tidsfördriv som är roligt för stunden men inte i längden. Att inte bry sig så mycket som man vill om någon är en konstig känsla. Likaså frustrationen då någon man själv bryr sig om, inte alls visar omtanke tillbaka.

Inte blir du eller jag klokare av dessa tankar heller men bekräftelse är något vi alla behöver.
Bekräftelsebehovet kan verkligen få en att göra dumma saker. Samtidigt kan det också skapa drivkraft att genomföra saker som ger credd.

Osäkerhet kan förstöra så mycket för en person. Särskilt ifall det är en osäkerhet som smittar från en person till en annan. Det får personer att ta avstånd. Bli konstiga och kalla. Att undra vad,varför, om inte? Att vilja skrika, vad är det för fel på mig egentligen? Svara svara svara.

Då behöver personen som sårat inte säga så mycket utan bara dra sig tillbaka, kanske visa viss omtanke om den nu finns, genom att höra av sig eller ännu enklare, att helt enkelt släppa en person för alltid. Släppa taget och inse förlusten. Men aldrig aldrig någonsin får man gå in detaljerat på vad grejen egentligen var, sådant gör ont i onödan.

Förlorat är förlorat för alltid. När du blundar blinkar det GAME OVER och ljudet du hör är allt annat än romantiskt.

Soundtrack: Dire Straits Romeo & Juliette