Komplext med komplex

The worst confession so far:

Alla har komplex för något, fysiska och emotionella som är svåra att bli av med.
Ibland när jag tänker på det så har jag ett stort emotionellt komplex. Jag är så rädd för att uppfattas som tråkig. Att passa in i stereotypen för en vanlig, präktig och tråkigt förutsägbar tjej är verkligen en mardröm. Jämfört med vissa känner man sig alltid tråkig, exempelvis ett antal högljudda tjejer i Uppsala som jag tycker är trailor trash medan de i sin tur tycker att jag är uptight. Men hellre uptight än trailor trash eller hur?


Ett antal tecken på att jag är tråkig:
-Jag skrattar bara åt mina egna skämt och när folk gör illa sig och ingen annan skrattar samtidigt.
-Jag förstår inte ironi men använder det själv ganska mycket. ( Den ömsesidiga ironin blir då bara pannkaka.)
- Jag skrattar inte åt Torsk på Tallin eller Simpsons.
-Jag är präktig och blir lätt generad och besvärad i ganska många relativt okomplicerade situationer som jag lyckas krångla till.

Ett tack för inspirationen till detta inlägg går till killen som verkligen lyckats pränta in i mig att jag är så himla tråkig.